• 19.feb.2006, kl.19:43

    Andlig guide

    Många frågor kring "fenomenet".

    Jag har sett min andlige guide flera gånger; ibland känner jag denne som en energi (på morgonen då det är ljust ute), ibland ser jag denne som en gestalt beroende på vad jag befinner mig någonstans (oftast på kvällen innan jag går och lägger mig). Hur samtalar man egentligen med en sådan? Jag har hört att svaren är olika när man försöker komunicera med en guide, men jag är inte säker på hur man gör. Ibland känns det som en ljum bris när jag vänder mig till honom. Det liksom fläktar till i ansiktet eller att han håller mig i min vänstra hand om jag känner mig ledsen. Jag undrar också om andliga guider har namn, det känns lite underligt att kalla guiden "Du" hela tiden:)

  • 20.feb.2006, kl.06:28

    hej

    Joo det är nog mycket individuellt låter det som när man diskuterar hur man samtalar. Själv använder jag olika sätt beroende på vilken jag får kontakt med men oftast använder jag bildspråk o känslor mycket. Ljuden jag hör förstod jag inte mycket av till en början men mycket har jag lärt mig vill jag lova, som ett annat språk på något sätt, svårt o förklara.

    Namn har jag fått flera gånger och den som ligger mig varmast om hjärtat, jo vist har hon ett namn, jag minns så väl när hon presentera sig 1a gången när jag va runt 7 år o satt fast i ett träd LOL, Rädd blev jag, men jag lugnade ner mig snart, för hon kom med värme, det kändes :) sedan dess har jag känt full tillit o ner kom jag LOL, det va bara o lugna ner sig liksom

    Sedan dess har hon funnits vid min sida i både glädje o sorg så va rädd om din guide, du kommer få många goda råd i ditt liv av honom

    Det va lite om hur jag känner med min "vän" hon har hjälp mig mycket vill jag lova. Så länge som du känner värme o kärlek med honom så är det rätt val :)

    Lycka till
    W-S

  • 26.feb.2006, kl.12:33

    Halloj

    Tack för ditt inlägg:)
    Sant, han kom med värme och välvilja första gången jag såg honom, min andlige guide (kanske ett för halvår sedan). Jag blev ganska skakis, men han gjorde sig ingen brodska utan väntade tills jag hade lugnat mig.

    Jo, det här med känslo-språk har jag förstått. Det känns när min guide försöker trösta mig när jag är ledsen. Jag får en ljum omfamning som går rakt in i hjärtat. Jag släpper tankarna för ett ögonblick och kan andas ut.

    Jag är glad att han finns i min sida. Är jag glad, är han också glad och brukar klappa mig på huvudet. Så visst ska jag vara rädd om honom. Mitt liv känns lite enklare när det finns någon som förstår mig och vet vem jag är.

    God fortsättning/

    Drakdun

  • 26.feb.2006, kl.17:06

    ha ha ha

    joo rädd LOL jo så har jag för mig det var oxå för det va så overkligt på något sätt, jag gilla o smyga undan o sätta mig för mig själv o blunda, det jag då inte viste var ju att jag hade någon form av meditationsstund fast jag inte viste det då

    men känslan e obeskrivlig när denna dörr öppnas, o jag vet inte om du träffat något mera än just din närmaste som jag kallar min.... även i den delen av livet kan man träffa på ett riktigt pucko LOL men då känns de inte att de strålar av värme, utan tvärt om på något sätt

    man kan bolla mycket när man söker svar o hittills så har allt blivit helt OK :) men som du säger, det e någon som förstår :)

    Jag vet inte om du upplever sinnen, med honom, det är yttreligare en fas du kommer få uppleva, den ljumma omfamningen är en av dom men det kommer mera :) men jag ska inte berätta, du kommer få uppleva det :) ni kommer ha många fina stunder tillsammans

    önskar dig oxå en fin fortsättning tillsammans med din vän :)

    Med värme o kärlek till dig
    W-s

  • MJF

    23.mar.2006, kl.19:58

    så som skyddsänglar, så finns de också...

    Jag föll i en djup depression när jag fyllde 20 år, och var väldigt ledsen över allt jag gjorde eller tänkte då..

    Depressionen varade i 5 långa månader, fram tills en vacker och solig juni dag, så hörde jag en röst viska i mitt högra öra, när jag hade precis borstat tänderna och tittade mig själv i spegeln...

    det som rösten sa, kommer jag ihåg fortfarande:
    "Var inte orolig, det blir bättre ska du se...allt kommer att vända till det bättre."

    Jag blev lite konfunderad och började inbilla att jag hörde röster...men fick bekräftelse senare av en spirituell person att det var min guide som hade försökt uppmuntra mig...

  • 25.mar.2006, kl.09:53

    Väl mött

    Sorligt äro detta med depressioner...

    Min guide presenterade sig för mig en natt när jag hade somnat till mina grubblerier om varför ingen tyckte om mig, eller om mina vänner verkligen var dem de utgav sig för att vara. Jag drömde ingenting, tog för givet att det skulle gå åt h**vete såsom det alltid hade gjort, men den natten hände det någonting märkligt.

    Min guide satt vid min sida, såg både bekymrad och glad ut när jag vaknade. Jag tittade länge på honom, kände både irritation och fullständig lättnad. Han såg sig omkring och flätade samman sina händer i sitt knä.

    "Jaga kärleken och den undflyr dig, dela kärleken och den fångar dig."

    Så småningom gick det upp ett ljus för mig. Sant, jag kunde varken jaga ett förtroende eller tvinga till mig samtycken eller acceptans från andra människor. Allting blev med ens så tydligt när han satt vid min sida och andvände sig av känslor och bild-språk. Min mor hade alltid sagt att jag har ett stort hjärta när jag är förälskad, eller sökte kontakt i gemenskapen, men också att det går att vänta och avvakta mot bättre vetande eftersom jag alltid hade så brått och inte tänkte igenom mina handlingar först. Något som jag raderade helt eftersom jag gick med tanken att: "om jag inte tog första steget skulle ingen göra detsamma". Det förstod jag nu, hur egensinnigt jag hade betett mig och det min andlige guide frösökte berätta för mig var att min tid också skulle komma inom sin tid, bara om jag själv gav det en chans.

    Jag blev orolig och började gråta, men han lämnade mig inte såsom andra hade gjort när jag grät, utan greppade min hand. Jag somnade kort efter, kände mig befriad från sorgens tunga ok.

    Det var något som gick rätt in i hjärtat på mig, och något jag fortfarande minns som en ortolig om än en magisk händelse som fick mig att se ljusare på livet.

    Drakdun

« Tillbaka till Andlig upplysning