• depp

    9.jan.2008, kl.14:16

    utsättning av medicin

    Jag har ätit klomipramin mot panikångest och depression sen jag var 15 år (alltså 13 år nu) Har under hösten trappat ner medicinen långsamt. Har under julen slutat helt och genast slog panikångesten och depressionen till med full kraft.
    Någon som har erfarnhet av att sluta med klomipramin. tar det ett tag innan kroppen vänjer sig eller måste jag börja äta igen?
    Undrar också om någon har ätit den här medicinen under en graviditet?

  • 9.jan.2008, kl.22:17

    utsättning

    Jag har inte tagit denna medicin, däremot så har jag tagit Fontex (Fluoxetin) och även Cipramil (Citolapram). Cipramilen var mycket svår att sätta ut, men sen mådde jag bra.
    Har du inte pratat med din läkare om utsättningen?`
    Det behöver ju inte vara utsättningen som är orsak till dina nya problem. Det kan ju bero på något som hänt. Ska du börja med ny medicin så föreslo serotoninhöjare istället (typ de jag beskrev ovan). Jag läste om din medicin och skulle inte frivilligt välja denna medicin med så många biverkningar.
    Jag tycker du ska ta kontakt med läkare!

  • depp

    10.jan.2008, kl.11:06

    klomipramin

    Har inte haft några direkta biverkningar av klominpramin utan medicinen har fungerat bra. Har ätit 10-20 mg per dag vilket jag förstår är en väldigt låg dos, men den gör ändå en otrolig skillnad för mig. Själva nedtrappningen gick ju bra till jag slutade helt. Nu har jag en konstant ångest hela dagarna med regelbundna panikattacker samt depression. Har dock inga utsättningssymtom så som yrsel och illamående. Men jag kanske tänkte att man mår sämre ett tag efter man slutat med medicinen innan det stabiliseras och man vänjer sig?

  • Boras

    17.jan.2008, kl.14:37

    har ätit klomipramin

    Jag har ätit Klomipramin under en kortare period, ca sex månader, 75 mg per dag, och jag mådde bra under hela den här tiden, så när som vissa problem när jag började ta dem och vissa andra kroppsliga problem som fanns med på listan över biverkningar (100-tals), men det var den enda medicin mot depressioner som jag tålde. Jag fick vid återfall i en svårare depression, med många fler symptom, nya antidepressiva som gav enormt (och då menar jag vad jag säger) kraftiga reaktioner och jag kan inte fatta att jag stod ut med dem under den tid det varade innan jag satte stopp för det genom att helt sonika sluta ta medicinen.
    Under någon vecka som jag har varit inne på Passagen har jag förstått att vår verklighet (vi som lider av depressioner; ca 3 procent av Sveriges befolkning, om man skall lita på statistik) ser väldigt olika ut, varför det kan vara svårt att råda någon annan hur den skall göra. Vi har kanske olika vägar att vandra! Det som jag tror är viktigt är att få tag på en RIKTIGT bra läkare. Ju mer jag läser om andras situation, ju mer osäker blir jag på var problemen kommer ifrån; är de själsliga eller medicinska, eller är det en kombination. Jag känner att det måste vara viktigt att ha en hängiven "lyssnare" som kan hjälpa en att nysta i det som hänt och som kan hjälpa en vidare. En som är där, inte för å döma, utan verkligen hjälpa. Och under tiden kanske man är tvungen att acceptera en lägre dos av t.ex. kloropramin, för att härda ut.

  • emsa

    7.jan.2009, kl.21:59

    ångest

    Hej!
    Har du aldrig provat terapi mot panikångesten?
    Skulle utan tveka lägga pengar på KBT, Kognitiv beteendeterapi.
    Det finns i de flesta städer.Ett smart sätt att bli av med och lära sej bemästra känslan!!
    Lycka till1

« Tillbaka till Psykologi och psykisk obalans