• 6.mar.2013, kl.00:23

    Erfarenheter av långtidssingelskap

    Hej,
    är en kille som nyligen passerat 30 årsstrecket, välutbildad och med bra jobb. Har nu varit singel i 10 år och tänkte i det här inlägget dela med mig av mina erfarenheter från min resa genom livet som singel. Kan nämnas att jag de första 9 åren av mitt singelliv inte dejtade något, och jag har inte haft sex eller kysst någon tjej under dessa 10 år. Att vara singel så här länge var aldrig något jag planerade, utan jag har helt enkelt levt mitt liv och några tillfällen till kärlek/flickvän har helt enkelt inte uppenbarat sig.
    Men vi kan ta det från början. Vid 20 års ålder flyttade jag till annan ort för att studera. Min dåvarande (och första, och enda hittills) flickvän stannade kvar vid hemorten och vi gjorde slut efter 2 års förhållande. Jag kastade mig in i studier och studentliv. Gick på en del fester, studerade mycket, var med i föreningar och hängde med kompisar. Hade en glad och positiv attityd och var förhållandevis social, men tillhörde nog ändå de lite mer tystlåtna personerna. Dock inget jag led av på något vis. Åren gick, man gjorde mycket saker. Första året utan flickvännen var ganska jobbigt, men med tiden vande jag mig. Efter 5 år led mina studier mot sitt slut. Jag kände mig ganska klar med studerandet och ville ut i arbetslivet. Kände också att nu ville jag träffa, och var redo för en flickvän efter många år som ensam. Jag fick ett arbete och jobbade på ett år, och kände väl mer och mer att jag kände mig klar med att vara själv och uttråkad av singellivet vid detta laget. Så börjar en ny tjej på arbetet som jag blir tilldelad att samarbeta med. Jobbade på och tyckte bättre och bättre om denna person ju mer jag umgicks med henne. Insåg till sist att jag var förälskad, och tog en dag modet till mig att fråga ut henne på dejt efter en del flörtande och signaler veckorna innan. Får tyvärr svaret nej, pga att hon har pojkvän sedan många år tillbaka. Kändes väldigt jobbigt, men det var inte så mycket mer att göra än att bita ihop och jobba vidare. Bytte jobb kort därefter och flytt till annan ort, men kom aldrig in i gruppen och hade svårt att hänga med i det sociala spelet som pågår på en arbetsplats. Så ingen fortsättning på det jobbet utan nytt jobb, och lite samma sak där. Kände en stor mental trötthet av situationen och jobbigt att alltid vara själv. Såhär fortsatte det under en tid, nya jobb som man inte passade in i så att man fick söka sig vidare. Det blev en del flyttar och man tappade vänner men fick inga nya. Nu har jag jobb igen, men vet inte hur länge jag får behålla det. Jag antar att jag har svårt för att relatera till andra på en arbetsplats pga hur mitt liv liksom har blivit de senaste åren. Jag sitter ofta tyst på arbetsplatser när andra i fikarummet diskuterar familjeliv eller saker de gör med sina vänner. Och alltid denna starka känsla av ensamhet och vilja ha någon att krama om och lära känna på ett djupare plan.
    Jag bestämde mig tillslut för ca 1 år sedan att börja nätdejta. Det var faktiskt väldigt svårt att få något svar från tjejer på de där dejtsidorna, men jag kämpade på och skrev till riktigt många. Tillslut fick jag enstaka svar och lyckades komma iväg på en del träffar. Hittills har det bara blivit enstaka fika-träffar med några få tjejer. Men det är alltid något och ett par av dem har jag en mer vänskaplig kontakt med på internet numera.
    Så för att summera hur det ser ut i dagsläget, efter 10 år som singel är att jag kämpar på i arbetslivet, har gått med i någon fritidsförening i den ort jag bor på för att försöka skapa nya vänskapskontakter, samt försöker med nätdejting. Och jag går runt med en mycket sakta växande känsla av att vara less på ensamheten och liksom vilja ha någon att stå nära och krama om. Denna känsla påverkar definitivt min glädje och livslust, och överhuvudtaget min vilja att göra saker på ett negativt sätt numera. Blir ofta att man lätt liksom sjunker in i tankar om livets mening och hamnar i negativa tankespiraler som man med viljekraft får bryta. Allting man gör är alltid upp till en själv, och jag är så trött på det. Vet inte riktigt hur livet kommer att bli framöver om singellivet bara fortsätter. Om jag kanske vänjer mig, blir en jätteosocial enstörning eller något annat mindre trevligt öde. Känner att jag är i lite av en kris som har pågått några år nu faktiskt. Kanske startar jag en blogg om mitt "singeläventyr" och den senaste tidens strävan att försöka ändra min situation.
    Jag vet inte riktigt om jag har någon direkt frågeställning. Men ni andra tjejer/killar som också är riktiga långtidssinglar får gärna dela med er av era erfarenheter/tankar/känslor kring denna situation. Kanske har någon varit i situationen jag nu befinner mig i, men upptäckt att det kanske blir bättre med åren?
    Givetvis uppmuntrar jag även andra personer att ställa frågor om detta för att öka förståelsen, skapa intressant diskussion, eller kanske komma med något tips.

  • 6.mar.2013, kl.19:29

    Jag känner

    ... igen din situation från min ungdom, men jag hittade någon efter 7 år. Jag tycker att du jobbar på bra, det kommer inte att dyka upp någon av sig självt. Tyvärr känner jag också igen de negativa tankarna, den nedåtgårnde spriralen och passiviteten, "det är ändå ingen mening". Men det är aldrig för sent! Istället för att se varje misslyckande som ännu en spik i singelkistan ska man se det som en erfarenhet. Man lär sig både om kvinnor och om sig själv.
    Jag har vänner som gett upp och anpassat sig till singellivet. Det är okej om man vill, men väldigt tragiskt om det är omständigheterna som tvingat fram det. Så fortsätt att försöka, var positiv och träffa kvinnor där du kan. Bara på det du skrivit här visar du att du är verbal och intelligent, det är ett bra utgångsläge.

  • 9.mar.2013, kl.01:40

    intressant

    Intressant att läsa om dina liknande erfarenheter. Berätta gärna mer. Hur hittade ni varandra och hur gammal var du då? Var det kärlek vid första ögonkastet, visste du att det var rätt? Hur var ditt singelliv, var det segt hela tiden eller blev det segt mest mot slutet?
    Intressant det där med att du hittade någon efter 7 år. Det var vid knappt 7 år som jag frågade ut den där tjejen och fick ett nej. Efter det började väl min kris kan man säga, med jobb-byten, negativa tankar och liknande.
    Tack för svaret, och jag gör mitt bästa för att fortsätta vara positiv.

  • 26.mar.2013, kl.08:04

    Du skriver du har ett välbetalt jobb och långa studier...

    du skriver även att du har försökt med nätdejting. Min fråga är, försöker du dig bara på svenska tjejer eller har du även försökt utomlands?
    Prova på http://www.singeldating.eu/utomlands.php på många av dessa har du 20 beundrare första kvällen. Det finns mycket kul du kan hitta på via internet. är du ensam så varför inte bjuda in en tjej till klädpoker. Se mer på
    http://www.singel-dating.eu/strippoker.php
    Kom ihåg att ju längre söderut du kommer är det mer och mer viktigt med familjen. Framförallt i fattigare länder så det kan ge ännu mer pluspoäng att du skriver du tycker om din morsa och familj.

  • 31.mar.2013, kl.12:08

    Ursäkta

    ... att jag inte svarat, såg aldrig att du skrivit mer här.

    Vi träffades ytterst konventionellt på ett dansställe, då var jag 26. Det var inte kärlek vid första ögonkastet för någon av oss, jag tror öht inte på det för egen del. Det ian säkert funka för vissa, men jag är inte spontan utan eftertänksam och kontrollerad. Kärlek är bäst och starkast om den får växa fram. Så ingen av oss visste om det var rätt från början men vi började umgås med en positiv inställning och lät kärleken växa fram.

    Singellivet var segt nästan hela tiden, kanske inte i början. Men jag utvecklades, tog mer kontakter och lät mig inte nedslås av misslyckanden - även om det givetvis kändes. Jag hade kontakt med flera flickor när jag hade turen att träffa Den Rätta och hade nog inte varit singel så länge till. Men jag är tämligen övertygad om att det inte blivit så bra eller långvarigt med någon annan.
    Ett märkligt fenomen är ketchupeffekten, som många killar jag känner också märkt av. Man är ensam i många år och när man så äntligen får till det, dyker plötsligt tjejer som tidigare varit likgiltiga upp och visar sitt intresse. Kvinnor saknar inte kon (eller snarare tjuren) förrän båset är tomt...;-)

    Så det finns hopp för dig och andra ensamma män. Men välj vilka du ska lägga kraft på, gå inte på allt av kvinnokön. Själv valde jag alltid bort de utstuderat vackra, såg dem som malliga och svåra. Kanske en fördom, men, men... Aldrig fel att gå på magkänslan.

  • 2.apr.2013, kl.20:41

    Tack

    Tack för svar, bättre sent än aldrig. :)
    26 år gammal säger du. Vilket sammanträffande, jag var också 26 när jag träffade den tjejen jag beskrev, som dock hade pojkvän. Då tycks vi ha liknande erfarenheter angående detta fram till 26 års ålder. Tyckte också det var halvsegt att vara singel fram till den åldern. Därefter blev det riktigt segt. Vi träffade alltså en tjej vid samma ålder och efter att ha varit singlar lika länge. Men för dig blev det lyckat, medans jag fortsatte mitt singelliv p.g.a dålig tajming, eftersom tjejen jag träffade redan var upptagen.
    För att ge en liten uppdatering: Jag fortsätter med nätdejtingen och får till en och annan träff med lång tid emellan. Och i arbetslivet tycks min situation rasa. Jag har blivit uppsagd, återigen för att jag inte fungerar i gruppen. Så nu är jag på ruta ett igen och måste försöka skaffa nytt jobb. Ska nog inte vara så svårt eftersom jag trots allt har bra utbildning och arbetslivserfarenhet. Väldigt frustrerande och tröttsam situation jag befinner mig i dock. Känner mig också väldigt ensam om dessa erfarenheter. Andra personer man har omkring sig i liknande ålder har ju kommit ur detta och har ofta familj och liknande. Jag hoppas den där korken på ketchupflaskan snart öppnar sig för mig, för som det är nu så känns allt detta ohållbart för mig.

  • 3.apr.2013, kl.20:24

    Ett

    ... sammanträffande är det faktiskt! För året innan, då jag var 25, träffade jag också en tjej som var upptagen. Hon var missnöjd med sitt förhållande och blev kär i mig - och jag i henne. Vi brevväxlade och pratade i telefon. Men mer blev det inte och när jag träffade hon som blev min fru dog det ut förstås. Jag är säker på att det var bäst som skedde men jag lärde mig mycket om kvinnor och framförallt förstod jag att jag var Någon, någon som var värd att älska även av en kvinna som hade lätt att få män. Min självkänsla växte och jag vågade ta för mig mer.

    Varför fungerar du inte i gruppen? Du verkar vara verbal och insiktsfull.

  • 4.apr.2013, kl.21:45

    För att

    Jag tror att jag inte fungerar i gruppen för att jag inte har så mycket gemensamt med de andra "vuxna". När man kommer upp i runt 30 års ålder och fortfarande är singel så blir det svårt att relatera och bidra till vardagsdiskussioner. Det är det där fenomenet att man liksom sjunker in i sig själv, fast det blir förstärkt med åren. Hade inte det här problemet för några år sedan, men det har blivit tydligare nu. Jag har liksom så svårt för det sociala spelet på en arbetsplats när de andra befinner sig i en annan livssituation, och jag själv mår dåligt av min egen situation. Det drar liksom ner mig mentalt och påverkar allt annat i negativ riktning, tillräckligt för att jag inte riktigt ska orka med att ha ett vanligt heltidsjobb. Du som träffade din fru vid 26 års ålder upplevde ju aldrig hur det är att vara långtidssingel när man kommer upp mot 30, så jag vet inte hur bra du kan förstå.
    Sedan kan jag inte påstå att de arbetskamrater jag haft på mina arbeten har varit några personer jag skulle vilja spendera fritid med, vi är helt enkelt väldigt olika som personligheter. Jag antar att detta gör mycket också. Kan ibland tycka att jag blivit orättvist behandlad som blivit uppsagd, men jag inser också att det aldrig skulle funka att arbeta med just de personerna 8 timmar per dag under någon längre period. Personkemin finns inte, och vi har helt olika livssituationer.
    Jag har nog en personlighet som inte funkar i alla sammanhang, samtidigt som jag har haft en väldig otur vad gäller arbete och tjejer. Kanske något sådant, jag vet inte.

  • 4.apr.2013, kl.21:53

    Tillägg om självkänslan

    Du skrev att du fick förstärkt självkänsla och insåg att du var någon när du träffade den där tjejen när du var 25. Så blev det inte riktigt för mig när jag träffade tjejen när jag var 26. Jag tyckte mer att jag hade ganska bra med energi och fart framåt i livet men var som jag sa trött på att vara ensam. När jag träffade henne så var det ju såklart härligt att bli kär, men väldigt surt att inse att hon redan hade kille. Jag tappade väldigt mycket energi i och med detta, och sedan dess har det liksom blivit en spiral som sakta går nedåt, för jag har ju liksom inte träffat nån mer kärlek sedan dess. Tycker inte heller att jag blivit bättre på att ta för mig, utan tvärtom, att man får mindre gemensamt med folk ju mer åren går, och blir mer och mer tystlåten och hämmad. Försöker som sagt med nätdejting och föreningsliv för att hålla mig uppe över ytan iaf.

  • 6.mar.2013, kl.22:55

    En hägring till mötes!

    När jag läser det du så välformulerat skriver, så känner jag att du går en hägring till mötes! Du har ett bra jobb och är högutbildad, du är mycket ung som man, du har inte tiden emot dig utan tvärtom. Ditt attraktionsvärde kommer förmodligen att öka med åldern. Det är bra att du är aktiv och har en vilja att bryta ensamheten. Du ska inte låta dig slås ner av de erfarenheter du har gjort. Du verkar inte vara någon sexgalning med skumma böjelser och du ger ett vänligt och sansat intryck.
    Mina allmänna tips är att fortsätta vara den du är, göra dina erfarenheter, inte ta så allvarligt på avvisanden, fortsätta vara aktiv på nätet, odla dina engagemang och intressen. Det är ju inte någon, vem som helst, du vill ha. Du vill ha den där alldeles speciella tjejen som sätter dina sinnen i brand, eller hur? Lycka till och tack för en fin läsning!

  • 9.mar.2013, kl.01:43

    Tack

    Tack för ett uppmuntrande och positivt svar. Jag fortsätter så gott jag kan att vara aktiv och behålla en positiv attityd.

  • 9.mar.2013, kl.15:57

    Jag känner igen...

    eländet som följer av att man är en introvert och tystlåten kille snarare än utåtriktad. Utåtriktade människor har mycket lättare att få nya kontakter, jobb, vänner och flickvänner. Forskning visar också att de tenderar att vara lyckligare. Så jag har länge försökt bli av med min tillbakadragna personlighet, men det är svårt och den verkar ständigt förbli fastklistrad som en förbannelse. Det är inte lätt med alla dessa kvinnliga kravmaskiner som ratar flitigt i sin stora valfrihet, många män hamnar då utanför. Den som har stor valfrihet och får många förfrågningar har ju också möjlighet att välja bort och ignorera många, och det gör följaktligen tjejerna på dejtingsiter. För egen del känns det som att vägen är mycket lång att gå för att hitta en tjej, och att åren mycket väl kan springa förbi utan att många framsteg görs. Jag famlar i blindo, känner maktlöshet och fastnar lätt i substitut och verklighetsflykt. Allting annat i livet förpestas ju av att relationen till kvinnor inte finns och knappt någonsin har funnits.

  • 21.jun.2013, kl.22:23

    Fortfarande singel?

    Hej, är du ff singel eller hur har det gått, var i Sverige bor du, du verkar vara flyttbar och det kan ju vara possitivt./Gbg

  • 7.jul.2013, kl.21:10

    Japp

    Jag är fortfarande singel. Bor i mellansverige. Är numera arbetslös. Dagarna spenderas med att gå promenader och surfa på nätet. Söker ibland jobb och får negativt besked varje gång, har inte hög motivation till det och inte till något annat heller längre. Måendet har gått nedåt ganska kraftigt senaste månaderna pga denna skitsituation. Nu handlar mitt liv om att faktiskt orka ta mig upp ur sängen varje dag och upprätthålla min fysiska hälsa genom att gå dessa promenader och försöka få i mig bra mat. Rent underhåll i väntan på bättre tider, om nu de bättre tiderna någonsin kommer för min del.

  • 9.nov.2013, kl.21:31

    45 - 50 år senare

    träffade jag min studie och rumskamrat. Han berättade: "jag höll på att bli gammal ungkarl men så kom tjejen här och förbarmade sig över mig. Det gamla paret såg ut att ha det väldigt trivsamt tillsammans.

« Tillbaka till Singelliv